Det har legat i magen som ett ”måste”. Ett jobbigt ”måste”, som jag innerst inne vet är bra för mig. Som kan leda mig rätt, hjälpa mig, stärka mig. Men det har tagit emot. Har fuskat några gånger, fått hjälp av fina grannen andra gånger, men som inte riktigt hittat dit. Hittat rätt.
Men så kom läxan. Gruppterapins läxa denna vecka innebär att jag ska ge mig själv en gåva varje dag. En gåva som gör mig glad, som liksom är bra för mig. Direkt var tanken där. ”Nu är det dax. Det är nu eller aldrig”. Så jag bestämde mig.
De första dagarna var läxan något diffust, något som jag fuskade mig igenom. Korta stunder, en gång bara en andning, en annan gång tillsammans med barnen. Men det var just det sistnämnda som väckte mig. Som fick mig att komma ihåg hur härligt det egentligen är.
Så idag efter lunchen (bara det att jag åt lunch gör att jag får en stjärna idag..) klädde jag på mig. I en låda hittade jag MP3:en, mot alla odds. Och det fanns stret i den, mot alla odds..
Dörren öppnades och jag kände att det här skulle bli ljuvligt. Visste precis vart jag skulle, även om vägen hit och dit inte var bestämd, så drogs jag i rätt riktning.
När jag kom fram velade jag en stund, men sen kom det självklara valet. Jag gick och jag andades, såg de vackra höstfärgerna och lät den isande vinden kyla ner både märg och ben. Förstod att jag nog skulle få upp värmen igen. Plötsligt kände jag hur jag ville gråta. Vet inte om det var det vackra runt omkring, tanken på de människor som gått bort, som nu fick lilafärgad ljung vid sina gravar, eller om det bara var livet som gjorde sig hörd. Det kom bara lite blött i ögonvrån, så jag analyserade det inte mer, utan fortsatte.
Har alltid tyckt att detta område är så otrooligt vackert, även om stenarna berättar att vi inte lever för alltid, så vet jag också de som har varit tacksamma över att få lämna just det här. Som har fått sin frid. Samtidigt som vissa lämnade det här på tok för tidigt.
Till slut kom jag fram till backen som jag gått uppför så många gånger tidigare. Som barn. Tillsammans med andra barn. Varför jag minns det så väl och så varmt vet jag faktiskt inte, men när jag går där ler jag av minnet. Men att den var så förbaskat brant har jag tydligen glömt bort. Det känns nästan som om de andra springer förbi mig, där jag går och stånkar och får mjölksyra fulla låren. När jag kommer upp så ser jag stigen och känner igen mig, känner vinden som viskar skratten från förr.
Jag myser. Försöker dra in alla lukter som finns. När jag kommer fram till gläntan där samlingen var, så ligger det faktiskt kvar lite snö från gårdagens lätta snöfall. Snabbt åker hörlurarna av och jag hör hur det knastrar. Mjukt och härligt under mina fötter. Ler. Igen. Alldeles för mig själv.
Kommer på mig själv att jag vill känna på träden. På den knövliga barken. Så det gör jag. Hinner slås av tanken att någon kan se, men lika snabbt bestämmer jag mig för att skita i det. Fullständigt.
Nu när jag har fått gå bland skog, gravstenar, slingrande stigar och varma barndomsminnen börjar jag vela igen. Vill tillbaka in till skogen, men ”tvingas” gå på en cykelväg en bit. En isig en. Istället för att spänna hela kroppen och få nervösa tankar om ett fall, skrattar jag lite tyst för mig själv och säger: ”Det här blir ju en utmaning”.
Det blev inget fall och jag höll mig från att lukta på mossan som växte längs bergsväggen. Den här gången. Men så fort jag kommer in bland träden igen, blir det nästan en hysterisk tanke. Måste få lukta på mossa. Måste få lukta på mossa. Dåre. Håller mig från att lägga mig platt på marken och lukta. Tar en grankvist istället, men det blir inte riktigt samma effekt som jag tänkt mig..
Sen ligger den där. Framför mig. Mossbiten som på något sätt har ryckts loss från marken. Den ligger där upp och ner och bara väntar. På mig. Så, jag plockar försiktigt upp den. En bit lossnar och ramlar tillbaka ner på marken. Men resten kan inte undgå mitt luktsinne. Jag andas in djupa andetag av denna gröna, blöta naturbit. Dåre.
Till slut besinnar jag mig och fortsätter hemåt. Låter solens strålar stärka mig lite till. Går inte fort, utan njuter istället. Vad svårt det är att inte se en promenad som ett sätt att få motion och kanske gå ner i vikt.
Näe, den här gången njuter jag bara av höstens vackra. Och att jag har klarat läxan. Idag i alla fall. För den här dåren har gjort en promenad idag. Nu gäller det bara att ge den här gåvan till mig själv varje dag.
PoK till alla er som orkat läsa hela detta långa inlägg och till er som luktar på mossa. Till er som inte har luktat på mossa någon gång, säger jag: Prova, vet ja´!
