Min kompanjon och högra och vänstra hjärnhalvan på jobbet, underbara fröken K, klagade igår på omställningen mellan vintertid & sommartid. Idag var det min tur.
Med mycket möda och stort besvär vaknade fru Trötter imorse. Låg en stund extra. Å en liten stund till. Naturligtvis blev det en stund för mycket = stressigt. Tur att barna var samarbetsvilliga denna morgon. När de lika vaknade.
Sen har man gått som i en dvala hela dan. Sonens allra bästaste bästis ringde efter middan och var sugen på att komma på besök. Självklart! Då vaknade fru Trötter till. Jag menar, ingen vill ju ge en annans barn dammallergi. Så fram med ”husdjuret” och bort med dammråttorna som nu hade vuxit till bisonoxar.
Nu ligger di små och hade vi haft rätt pensel hade målningen av boaseringen i hallen blivit påbörjad. Ganska skönt att vi inte hade rätt pensel. Jag tror jag går och lägger mig istället.
Vissa klagar på att det är så stökigt hemma. Å gärna med en pipig röst och ihopdraget ansikte. Men när man då knatar genom deras dörr, så är det klanderfritt. Inte i det lilla, röda..
Det är så jäkla dammigt överallt å barnas rum liknar mest ett bollhav, fast utan bollar men med allehanda leksaker spritt över rätt liten yta. Skulle jag bara orka ta tag i det, så känns resten som en ”fred av kaka”. Blllääääää! VILL INT!!
Tack och lov för lite samkväm igår hos mysiga Sälhuset, med fika och prat och barnkläder. En flykt från verkligheten. Ikväll rymmer jag iväg till badhuset med samma säl och nyvunna pepperskan. Önskar bara att nån har gjort allt medans jag simmar och bastar. Förmodligen inte. Men kanske, kanske så blir det lite ork över till röjning. Fast då har jag ju inte räknat med jet-lag av vintertid vs sommartid.. Hm.. Det blir nog inte gjort idag heller. Skit, också!!
PoK från en som vädjar om lite städ-motivation. Idag, igen..
Snön faller lätt utanför. Inne spelas skivorna från Melodifestivalen på stereon. Lillan kör med pappan och tycker att han också ska dansa. Han som inte har en enda takt i kroppen. Ingen danstakt i alla fall. Men han gör så gott han kan och dotra är nöjd. Hoppsan, nu är han visst häst i stället..
Sonen tar det lite lugnt idag. Han är nog lite sliten i kroppen efter gårdagens svischande nerför slalombacken. Vill egentligen också köra stenhårt på discogolvet, men det är något som hindrar honom. Han ser nästan generad ut. Lilla vän.
Ska jag vara ärlig är det ganska skönt att vädret är som det är. Det ger oss möjlighet att inte stressa ut i det fina vårvädret, även om det också är mysigt. Nu är det ”lagligt” att bara chilla, slappa, slöa.
Gårdagen bjöd, som sagt, på slalom. För alla fyra medlemmar av familjen. Det blev en finfin eftermiddag, med några fadäser i liften, varm choklad och korvmackor, sonen som åkte i stora backen, dotra som stod själv och åkte mellan föräldrarna och en sol som värmde själ och sinne. Till middag bjöds det på våfflor, till barnas stora förtjusning. Mamman blev mest däst. Mer än vanligt, alltså. Lördagsgodis och sängdags för di små. Nersläckning av huset 20.30. Som Klippan sa, det borde vara så varje lördagkväll. Perfekt läge för ljuständning och kortspel. Social samvaro. Utan dumburk. Fram till fotbollen började.
Ikväll väntar social samvaro i Sälhuset. Jag känner mig som barna (och mig själv) på julafton. Ett lyckligt pirr i magen. Få träffa folk och prata strunt. Sen att man får se på underbara barnkläder blir ett pluss, förstås.
Som ni kanske förstår så har helgen varit mucho bravo. Hoppas att ni också har fått njutit av livet!
Utanför köksfönstret dolar en liten tjej i det vackra vinterlandskapet. Jag ser när hon drömmer sig bort i sin fantasivärld och hela hjärtat värms. En bit bort spelar sonen och pappan landhockey och i mitt inre ser jag sonens segergester, som han gjort så många gånger förr.
Själv sitter jag vid köksbordet och lagar sonens täckbyxor. Jag syr. Med nål och tråd. Händer inte ofta, men ibland blir jag så där tjurig och tycker faktiskt att jag också kan. Min mamma ska inte behöva. Kan själv. Känner mig som den lilla flickan utanför. Den treåriga lilla flickan, som också kan allt själv.
När jag sitter där, så känner jag att någon tittar. Med värme och ett leende på läpparna. Det är bara jag som ser och känner hennes närvaro. Hon är så välkommen, för hon är saknad. Det händer då och då att hon dyker upp. Min mormor. Hon sitter där uppe på den klarblåa himlen och kikar ner. Kollar så att vi har det bra. När hon ser mig med nålen och tråden, så nickar hon säkert belåtet. Det trodde hon nog inte. Att hennes barnbarn skulle sitta och laga kläder, som hon alltid gjorde.
Hon bodde mitt ute i skogen. Jag minns att det kändes som en evighet innan man kom fram. Men så plötsligt var backen där och efter den dök det vita, stora huset upp. Hennes kroppkakor var ständigt på bordet första middan, när vi hälsade på. På den tiden åt jag inte fläsk (har dock tagit igen fläskätandet på äldre dar), så hon gjorde platta kroppkakor. Bara till mig. Det första vi gjorde, jag och min bror, var dock att ta en titt i skafferiet. Alltid på samma hylla, på samma silverbricka, låg kolorna. Hemmagjord kola. Gjorda bara åt oss.
Hon var en krutgumma, min mormor. Stod böjd över pären-landet där tåget drog förbi, bara några meter bort. Å kom det någon vann (stor råtta) tog hon helt enkelt en spade och slog till. Bara så där. De skulle minsann inte äta hennes ur hennes potatisland.
Jag ser henne fortfarande. När hon står i fönstret och vinkar. Vinkar åt oss, när vi vänder tillbaka till staden. Än idag har jag svårt att förstå hur hon orkade bo där, alldeles ensam, i det stora, vita huset. Min mormor. Min krutgumma till mormor.
Jag hoppas att du ser att jag har det bra. Önskar att du hade fått träffa min Klippa. Jag tror att du skulle ha tyckt att han är bra för mig. Lugnar mig. Du skulle säkert ha skämt bort mina barn. Precis som du gjorde med oss. Med kroppkakor och kola.
I tisdags stod jag som en trasa i tårar hos älskade mor och far och visste inte vad jag skulle göra av mig själv och mitt liv. I eftermiddags satt jag på farstukvisten och läste Pippi för dotra och njöt av en magisk vårsol. Dr Jekyll & mr Hyde har flyttat in i det lilla, röda.
Yes, jag njuter av att ha haft en bra dag idag. Sen att det har skitit sig med en stuga nära en slalombacke i helgen, kan inte hjälpas. Åka slalom kan man göra ändå. Utan stuga. Det hade bara varit så himla mysigt att få fly undan dammråttor och klädhögar. Ja, ja, va ä en bal på slottet? Små, små bekymmer i en stor, stor värld.
PoK från en som hoppas att mr Hyde håller sig borta. Långt, långt borta.
..då orden inte riktigt flyter, det blir liksom inge vettigt i tankarna. Aprilväder både ute och inne, på nåt sätt.
Tankar om alla fina kommentarer dagen då det blev tvärnit. Det är en stor tröst att dels få skriva av sig, och dels att få kommentarer och samtal från alla ni fina människor som peppar mig. Från djupet av mitt hjärta: TACK!
Tankar om en lördag utan måsten, som slutade i en slalombacke, med en nöjd kille, som lärde sig åka själv i en knapplift, och en tjej, som dagen efter, fick prova åka med fina pappan.
Tankar om ett arbete som jag älskar, men som jag kanske tänker för mycket på när jag befinner mig i det lilla, röda.
Tankar om ett veckoslut, som, förhoppningsvis, tillbringas i en stuga nära en slalombacke. Sänder en tanke till vädergudarna, med förhoppning om hyfsat väder. Det räcker med hyfsat.
Tankar om en hockeymatch, där viljan, kampen och turen avgör. Är glad att jag är skeptisk. Det brukar gå så mycket bättre då.. Jätte-konstigt..
PoK från en som låter sina tankar yra som lätta snöflingor, en dag i mars, med aprilväder utanför dörren
Vi ligger där i soffan. Jag och di små. Den där, stundtals, arga Lotta på den bråkiga makargatan, kör sitt race på dumburken. Dotra lär sig ytterligare fraser att utöva mot resten av familjen. Helt plötsligt suckar hon och säger: ”Mamma & Pappa & H är bäst. I hela världen.”
Resterna från gårdagens middag står delvis kvar. Både i vardagsrum & kök. Smaken av inbakad fläskytterfilé med mozarella, soltorkade tomater, basilika & pepparsalami känns fortfarande på smaklökarna. Känslan infinner sig. Den där ovanliga känslan, som borde infinna sig oftare.
Idag har vi inga måsten.
Ändå reser jag mig upp, mödosamt, och börjar plocka. Men inte för att jag måste. Jag vill dola. I lugn och ro. Göra i ordning lite frukost, kanske. Innan det är dax att sjunga för världens bästa pappa. Det blev aldrig igår. Jag menar, vem vill stiga upp innan 06.00? Näe, vi sköt på det. Barnen är otåliga. Om det är sången som lockar eller om det är det stundande smaskandet av chokladbollar, är väl kanske inte så svårt att gissa.
Näe, nu vill dotra bli klippt. Bäst att passa på. Innan det blir ett måste.
PoK till er, med en önskan om att alla måsten inte existerar. Inte idag, i alla fall.
Jag står där. Nyduschad. Kläder på. Sminket i ansiktet. Håret fönat med gisch i. Nästan på väg. Men det tar bara stopp. Tvärnit. Det går inte. Jag får mig inte ut genom dörr´n. Kan inte. Tårarna börjar rinna. Först långsamt. Sedan allt fortare. Till slut är syndafloden ett faktum. Jag får mig inte på jobbet.
Det har känts, liksom kommit krypande. Tanken var att jag skulle mota Olle vid grind. Vara ledig på fredag. Behovet av en paus har ekat i hela kroppen. Men jag trodde att jag skulle fixa det tills dess. Två fjuttiga dagar till. Nu blev det inte så.
Först ett samtal till världens bästa TomteNisse. ”Inga problem”. Jag har tur, de runt omkring förstår. Det är bara synd att det dåliga samvetet ändå pickar där inne. Men vem är oumbärlig? Inte då jag. Stället rasar absolut inte utan mig. Vill bara inte sätta andra i skiten. Har lärt mig att inte be om ursäkt. Eller har jag?
Det andra samtalet går till världens bästa mamma. Ännu en som förstår. Påpekar dock att pillrena som jag slutade med, kanske ska tillbaka igen. Ville bara kolla. Skulle det gå utan dom? Kanske inte. Kryper till korset.
Nu gillras läget. Så här blev det idag. Beslutet om att vara hemma resten av veckan känns rätt. Väldans knepigt, men rätt. För mig.
