Jag ser dom överallt. Duktigt cyklandes mellan de kommunala inrättningarna. Vissa har trötta blickar, andra stressande. Barna bredvid, före eller efter. Morgonstund för föräldrar har sällan guld i mun..
Min förstfödda har nu kommit dit han har längtat i över ett år. Skolan. Fast inte riktigt. Stor-skolan, som han kallar den, blir först i årskurs 1. Detta medför att dotra ska på DAGIS (vissa hävdar att man ska säga förskola.. inte jag..) och sonen på ett helt annat ställe.
Då kan man göra som de duktiga, hurtiga föräldrarna, som jag beundrar, och ta cykeln hit och dit. Men det gör faktiskt inte jag. Det blir den miljöfarliga plåtmanicken på fyra hjul och en motor. För att det funkar. För mig. I början skämdes jag, för det är verkligen inte långt, dit vi ska. Men stressen finns där ändå och den blir något mindre om jag gör som jag gör. Jag har dessutom möjlighet att säga hej då och kramas i lugn och ro, utan att barna behöver se paniken i mina ögon.
Så.. All heder till er som cyklar fram och tillbaka. Ni gör det super-bra. Men jag gör det också bra. På mitt sätt.
PoK
