Författararkiv: thyllan

Söndagsreflektioner

Söndagkväll.. Snart börjar filmer lite här och där på dumburken. Funderar på om jag kanske behöver en lång, varm, skön dusch. Fast jag duschade i morse.. En till kan ju inte skada.

Den här veckan har jag jobbat fyra dagar, nine to four. Lyx för vissa. Stort för mig. Visst känns det. Sovstunder har varit ett måste under helgen. Men jag tar det med ro. Har egentligen väntat att det ska kännas. Sen att den fantastiskt roliga röda veckan infann sig precis denna vecka, hjälper ju den där vägbulten att köra några extra varv på min kropp.

En annan ingrediens i trötta-kroppen-receptet är att jag.. jag vet vad ni kommer att säga, men låt mig tala till punkt, okej?.. har tagit på mig att sköta sonens hockeylags hemsida.. Jag vet!! Men det är faktiskt inte farligt. Har dessutom vidarebefodrat ansiktet-utåt-rollen till en annan hockeymamma, tillika vän, så lite har jag nog tänkt till. Om jag får säga det själv. Till saken hör, i alla fall, att det var ispremiär idag, med inskrivning och hela kittet. Okej, det var lite att fixa inför det, så det bör läggas till i denna veckas recept. Det och att hela lördagens förmiddag tillbringades på det kommunala badet och barnas simskola. Det är varmt där när man inte badar. Sen är deras våg trasig. Den visar på tok för många kilon. Bara så att ni vet.

Jag tar det med ro. Det kommer att vara så här nu ett tag. Det lilla, röda förfaller lite lätt, men det får väl kanske göra det då. Lite lätt, är då en underdrift, men när orken finns, så tar jag ett hörn i taget. En klädeshög åt gången, åsså får det ta den tid det tar.
För jag är så himla klok.. typ.. ibland..

PoK

Annonser

Rutiner

Jag ser dom överallt. Duktigt cyklandes mellan de kommunala inrättningarna. Vissa har trötta blickar, andra stressande. Barna bredvid, före eller efter. Morgonstund för föräldrar har sällan guld i mun..

Min förstfödda har nu kommit dit han har längtat i över ett år. Skolan. Fast inte riktigt. Stor-skolan, som han kallar den, blir först i årskurs 1. Detta medför att dotra ska på DAGIS (vissa hävdar att man ska säga förskola.. inte jag..) och sonen på ett helt annat ställe.

Då kan man göra som de duktiga, hurtiga föräldrarna, som jag beundrar, och ta cykeln hit och dit. Men det gör faktiskt inte jag. Det blir den miljöfarliga plåtmanicken på fyra hjul och en motor. För att det funkar. För mig. I början skämdes jag, för det är verkligen inte långt, dit vi ska. Men stressen finns där ändå och den blir något mindre om jag gör som jag gör. Jag har dessutom möjlighet att säga hej då och kramas i lugn och ro, utan att barna behöver se paniken i mina ögon.

Så.. All heder till er som cyklar fram och tillbaka. Ni gör det super-bra. Men jag gör det också bra. På mitt sätt.

PoK

Nu börjas det..

.. på många plan.. De vuxna i det lilla, röda har en vit höst att se fram emot..

Lördagmorgnar:
08.45  Baddaren med dotra
10.30  Pingvinen med sonen

Söndagmorgnar:
08.00/09.00 Tre Kronors hockeyskola med sonen

Ni som läser och kanske har lite äldre barn vet nog vad som väntar oss. Skjutsning hit och dit, packa grejer, packa upp grejer och trixa med föda, så de små inte svälter ihjäl mellan varven. Nu är det bara två aktiviteter, så jag klagar inte. Men det lär ju inte bli mindre. Sen att det är helgmornar får en ju att fundera på om det är okej att nån gång ta en taxi till respektive aktivitet..? Det, eller hyra in nån av de finfina mor- och farföräldrarna..

Vi är inga partydjur. På långa vägar. Ostkrokar, soffan och en film är väl snarare närmare sanningen. Men nån gång kanske, kanske man vill skoja till det lite. Det löser sig. Då.

Nu väntar de där gula krokarna. Påsen är öppen, så de får vädras lite. Di små ska bara se klart Star Wars the Clone Wars först.. Vad hände med Hitta Nemo, Bortspolad och de andra underbara tecknade filmerna.. Utvecklingen suger verkligen ibland..

Ha en magisk lördagkväll! Hoppas att ni får dricka lite rö-tjut..

PoK

Mosigt glad

Pappan till mina barn bestämde sig för att, tillsammans med min fina svärfar, hans bror, några kusiner, min fina svåger och två av Klippans närmsta vänner, bestiga Sveriges högsta berg i helgen.. Fyra av åtta kom till toppen. Resten var kloka nog att vända i ett vintrigt landskap. Det var tydligen tufft. Betydligt tuffare än väntat. Men fyra fick dricka champagne högst upp på berget. Stort.

Samtidigt i den lilla staden något längre söderut myste jag tillsammans med mina barn. Många av invånarna i staden trotsade det plötsliga blöta och kalla höstvädret, för att njuta av den årliga Matfesten. Inte vi. Vi ordnade en egen. Sena frukostar. En go-lunch på fina restaurangen, den nästan obligatoriska fredagstacosen, glass med chokladsås och strössel, fika på café med överraskande sällskap, middag från pappa Frasses, lördagsgodis och snacks, skum lunch med Bullens pilsnerkorv och plättar och avslutningsvis Moröhallens grillade kyckling med potatisbollar/kroketter..

Förutom att man känner sig övergödd, så är jag mosig. Men glad. För ett år sen hade jag aldrig fixat en hel helg ensam med de käraste jag har. Hade inte kunnat njuta som jag har gjort i helgen. Jag tar tröttheten och gläds åt att kunna vara mamma igen. Till de bästa som hänt mig.

PoK

Tänk ändå..

Tänk att jag får vara på den fina kyrkogården.. Jag kommer faktiskt inte över det.. Även om kroppen så smått protesterar mot all aktivitet och första krattblåsan har slagit sig ner i min hand, så njuter jag. Till fullo.

Än har jag inte upplevt den regniga kyrkogården. Jo, förresten, idag kom det nog säkert sju droppar, men det är klart att under dagar som denna, så vore det synd och skam att klaga på ett ute-jobb.

Förutom att jag  inte behöver kleta smink i fejjan, blåsa håret, får gå i arbetskläder a la skitiga och kan drömma mig bort i min egen lilla värld, under diverse krattning och vårstädning, så jobbar det väldigt fina och roliga människor där. Fina och roliga människor som ser till att jag chillar ner och inte stressar bort över vidderna.

Jag vet att jag har hyllat denna kyrkorgård tidigare, men jag ville bara göra det igen.

PoK

Stackars, stackars, stackars mig..

Det var ett tag sen nu. Ett tag sen hela huvudet kändes täppt, halsen inte ville svälja för att det gjorde ont och snor så långt näsan räcker.

Jag är faktiskt förkyld. Faktiskt. Och det är hemskt synd om mig. Stackars, stackars lilla jag. Precis när den långa helgen började, fick jag ligga och vara halvt medvetslös, medans Klippan fick sköta hushållet och barnen fick njuta av studsmattan.

På tal om studsmattan, så hade jag lite dåligt samvete mot sonen och hans gips, när vi monterade ihop den. Hur avis skulle han bli på systern, som inte har gjort annat än tjatat om denna magiska leksak.

Vad fel jag hade, då..

Han har hoppat och hoppat och hoppat. Jag vet! Med helbensgips! Och mamman med andan i halsen.. Men vilken frihet han har fått uppleva. Dessutom utomhus. Sen att det visade sig att det gick att stå och spela innebandy på den stora runda saken, gjorde ju inte det hela värre. Hm.. Så det kan bli.

Nu är det sex dagar kvar. Sex dagar kvar med helbensgips. Sen åker det av. Efter nästan sju veckor. Åh, vad han har gjort det bra! Den stolthet som jag känner går faktiskt inte att beskriva. Den respekt jag känner för de som lever med handikapp varje dag, hela livet, går heller inte att beskriva. Heder åt er och er familj! Massor! Respekt till tusen!

I den gråa dimman som råder ute, får di små fightas med Lego Star Wars via TV-spelet inne. Det får vara så. Mellan snörvel och nysningar. Spricker det upp, skickar jag ut dom till den stora runda, drar för dragkedjan på skyddsnätet och ler åt mina barn i bur. Samtidigt som jag tycker hemskt synd om mig själv..

PoK

Förhandlingar med mig själv

Livet blev helt plötsligt meningslöst. Tårar rullade hysteriskt nerför kinder. Allt kändes usch och fy och blä.

Då slog det mig. Här har jag varit förrut, men av helt andra anledningar. Inte självvalt. Inte snabbt förändringsbart. Inte som nu. Genast började jag förhandla med mig själv. Är det värt det? Går det att göra på något annat sätt?

Det är klart att det gör. Jag kan fortfarande njuta av den fina, underbara kyrkogården, jag kan vara med mina barn utan att vilja springa till ett ljudisolerat rum och låsa in mig. Jag kan få känna att jag orkar mer än tidigare.

Men.

Då måste jag få mat i magen. Få känna hur det känns att tugga på nåt. Så jag bestämde mig för att äta ett mål per dag, skaka soppor de resterande två och fortsätta röra på mig varje dag. Det kanske tar längre tid att nå mina mål, men so what? Varför förstöra min sinnesstämning som jag under så lång tid har saknat?

Som jag sa, går det inte, så går det inte. Kampen fortsätter, men på mina egna villkor. I en annan takt. I en njutningsbar takt.

PoK