Stackars, stackars, stackars mig..

Det var ett tag sen nu. Ett tag sen hela huvudet kändes täppt, halsen inte ville svälja för att det gjorde ont och snor så långt näsan räcker.

Jag är faktiskt förkyld. Faktiskt. Och det är hemskt synd om mig. Stackars, stackars lilla jag. Precis när den långa helgen började, fick jag ligga och vara halvt medvetslös, medans Klippan fick sköta hushållet och barnen fick njuta av studsmattan.

På tal om studsmattan, så hade jag lite dåligt samvete mot sonen och hans gips, när vi monterade ihop den. Hur avis skulle han bli på systern, som inte har gjort annat än tjatat om denna magiska leksak.

Vad fel jag hade, då..

Han har hoppat och hoppat och hoppat. Jag vet! Med helbensgips! Och mamman med andan i halsen.. Men vilken frihet han har fått uppleva. Dessutom utomhus. Sen att det visade sig att det gick att stå och spela innebandy på den stora runda saken, gjorde ju inte det hela värre. Hm.. Så det kan bli.

Nu är det sex dagar kvar. Sex dagar kvar med helbensgips. Sen åker det av. Efter nästan sju veckor. Åh, vad han har gjort det bra! Den stolthet som jag känner går faktiskt inte att beskriva. Den respekt jag känner för de som lever med handikapp varje dag, hela livet, går heller inte att beskriva. Heder åt er och er familj! Massor! Respekt till tusen!

I den gråa dimman som råder ute, får di små fightas med Lego Star Wars via TV-spelet inne. Det får vara så. Mellan snörvel och nysningar. Spricker det upp, skickar jag ut dom till den stora runda, drar för dragkedjan på skyddsnätet och ler åt mina barn i bur. Samtidigt som jag tycker hemskt synd om mig själv..

PoK

Annonser

Förhandlingar med mig själv

Livet blev helt plötsligt meningslöst. Tårar rullade hysteriskt nerför kinder. Allt kändes usch och fy och blä.

Då slog det mig. Här har jag varit förrut, men av helt andra anledningar. Inte självvalt. Inte snabbt förändringsbart. Inte som nu. Genast började jag förhandla med mig själv. Är det värt det? Går det att göra på något annat sätt?

Det är klart att det gör. Jag kan fortfarande njuta av den fina, underbara kyrkogården, jag kan vara med mina barn utan att vilja springa till ett ljudisolerat rum och låsa in mig. Jag kan få känna att jag orkar mer än tidigare.

Men.

Då måste jag få mat i magen. Få känna hur det känns att tugga på nåt. Så jag bestämde mig för att äta ett mål per dag, skaka soppor de resterande två och fortsätta röra på mig varje dag. Det kanske tar längre tid att nå mina mål, men so what? Varför förstöra min sinnesstämning som jag under så lång tid har saknat?

Som jag sa, går det inte, så går det inte. Kampen fortsätter, men på mina egna villkor. I en annan takt. I en njutningsbar takt.

PoK

Upp till kamp

Visst, helgens väder har varit grått, trist och kallt. Men det har inte hindrat familjen i det lilla, röda att njuta.

Njuta av en mysig grillmiddag med fina grannar, en tacokväll med fina mellersta brodern och hans familj, njuta av att gå i morgonrock till efter lunch, njuta av att egentligen inte behöva göra så mycket. Det har helt enkelt varit en mysig helg.

Sonen kämpar fortfarande. Fast så mycket kamp vet jag egentligen inte om det är. Han är nöjd. Nöjd med sitt nya, lätta gips. Nöjd över att han kan ligga på mage vid sovningstimmen. Nöjd över de framsteg som det lättare gipset har inneburit. Nöjd över de x antal timmar som han spelar TV-spel. För det blir x antal. Det får vara så. Nu. Sen, då du, älskade vän, då gäller hårdträning och utevistelse i massor. Så passa på och njut, man vet aldrig när det blir nästa gång.. fniss..

För mamsen startar idag en nygammal kamp, med betoning på gammal. Det är återigen dags för de magiska sopporna. Det är återigen dags för en kamp mot de extra kilona, som på ett märkligt och väldigt snabbt sätt, har invaderat min kropp. Återigen. Under en, till att börja med, två veckors-period, ska de skakas, intas och förvandla mig till ett något mindre jag. Men det jag ser fram emot mest är sockeravgiftningen. Att skippa de, alltför många, sockerintag i form av cola, dodis och gula krokar. Det har varit många intag och jag känner mig faktiskt lite äcklad av mig själv.

Visst, det är ingen långsiktlig lösning, men en snabb start, som kanske, kanske medför att jag bättrar mig. För min hälsas skull, så att min hy kanske mår något bättre och att jag inte kräks vid en spegel. Något överdrivet, kanske, men dock..

Det som skiljer sig från förra gången är att jag nu arbetar. Inte mycket, men ändå några timmar per vecka. På den fina, underbara kyrkogården. Så det blir spännande. Få se hur mycket jag påverkas. Jag är inte helt crazy. Märker jag att det inte håller, skippar jag det. Men inte utan kamp. Lagom kamp, för min hälsas skull.

Om det är någon kvar som läser, passar det utmärkt med lite hejarop nu..

PoK

Fredag

Dagen efter. Dagen efter ännu en magisk dag på fina kyrkogården. Låter det läbbigt? Bara så att ni vet, så är det en underbar plats. Det gör ju inte ont när solen skiner, heller. Inte alls ont.

Med en kratta i handen, ståendes bredvid ”min” gröna grunka (John Deere – truck), vinden som kyler ner en lite, lite och solen som värmer upp en igen. Just då känns det som om jag aldrig har varit i nån svacka. Just då känns en längre arbetstid än 10 timmar per vecka inte alls långt borta. Väldigt, väldigt nära. Faktiskt.

När man sen dagen efter vaknar utan armar och en tro om att aldrig någonsin mer komma upp ur sängen, så lugnar man sig lite. Nu är ju situationen något speciell, då den egna tiden i stort sett inte finns. Sonen är fortfarande hemma med sitt tunga gips, men den glädjande nyheten om att det inte blir nån mer operation, ger en hopp. Hopp om att detta har ett slut. Att han, så småningom, kan aktivera sig precis som han vill. Cyklandes, spelandes, springandes. Det kommer. Så småningom.

Nu handlar det om att överleva. Överleva denna dag. Denna fredag, då dottern får leka av sig några timmar på den kommunala inrättningen, sonen får spela sitt TV-spel och Klippan får göra sina timmar på jobbet, för att sen få gå på roligheter.

Det blir, med andra ord, inget gjort idag. Tvätthögarna får bli högre och högre, sand och damm får fastna på sockarna, diskmaskinen kanske blir tömd och grejerna som ligger överallt, får ligga kvar. Beslutet om pappa Frasses hamburgare, känns också helt rätt.

Denna fredag. Denna dag som också har ett slut. Så småningom. Ha en magisk sån dag, så länge!

PoK

Dag a la fantastisk!

Viskningar i köket.
Ljus som tänds.
Sång som sjungs.
Paket som öppnas.
Varma, goa kramar.
Chokladboll till frukost.
Varm, härlig dusch.
Underbara arbetskläder på.
Promenad i morgonsol.
Besked om utejobb.
Ännu mera sol.
Arbetessvett.
Efterlängtad körning av en liten grön John Deere.
Ljuvlig inandning på vacker kyrkogård.
Snack om livet.
Krattning.
Mer körning av en liten grön John Deere.
Sol, sol, sol.
Promenad hem.
Snusinköp på vägen.
”Who´s gonna ride your wild horses” i öronen.
”Hej, mamma” från en liten prinsessa i dörren.
Kramar i massor.
Hemmagjorda paket i massor.
Ännu en varm dusch, låång sådan.
Fina föräldrar och svärföräldrar på besök.
Pizza.
Cola.
Mammas hemmagjorda äppelpaj.
Mycke vaniljsås.
Gulliga telefonsamtal.
Fina meddelanden.
Vackra blommor.
Presentkort.
Två böcker med Harry Bosch.
Möjlighet att gå och sova.

Å det gör jag nu.

Tusen tack allt och alla som har gjort denna dag super-duper-fantastisk!

PoK

Avbruten påsk

Har funderat länge vad orden ska bilda. Ett benbrott. Är det så hemskt? Egentligen? Kanske inte. Men när ens son skriker av smärta, kan jag inte tänka ”det finns dom som har det värre”. Det går inte. Jag vill bara ta över, föra över allt det onda till mig själv och låta han vara glad och smärtfri.

Det var det värsta. Hans skrik och panikslagna ögon när det skulle röntgas och tre människor omgärdade honom, rörde i hans onda,onda ben och inte begrep att de skulle låta honom vara. Fick han bara ligga där, så var det ingen fara. Men det brydde dom sig inte om, de där tre. De rörde, han skrek. Han grät och bad, de rörde fortfarande hans avbrutna ben.

Lilla gubben.

Nu är vi hemma och det första han gör är att plocka upp innebandyklubban. Sittandes i rullstol med ett gips som tagit över hans vänstra ben. Från tårna upp till ljumsken.

Han är nöjd.
Nöjd över att få ha bestämma hela tiden på den fantastiska barnavdelningen.
Nöjd över att få hur många glassar han ville.
Nöjd över att äntligen få spela TV-spel.
Nöjd över att få sitta i rullstol, för den är ju faktiskt ganska häftig.
Nöjd över att det ringer fina människor och undrar hur just han mår.
Nöjd över att det inte gör ont längre.

Själv är jag glad över att lille A´s fina pappa var bredvid mig när det hände. Att han var cool, när jag själv var i kaos.
Jag är glad över att sonen har en sån fin kompis i lille A, att lille A´s syster svischade nerför backen med vår lilla prinsessa när vi svischade iväg i ambulans och att lille A´s trygga mamma lugnade mig och tog hand om vår prinsessa tillsammans med övriga i fina familjen H.
Jag är glad att jag är gift med Klippan. Oj, oj,oj..
Jag är glad att våra barn har så magiskt underbara mor- & farföräldrar. Hur skulle det annars gå?
Jag är glad över alla telefonsamtal och sms från fina vänner och familjemedlemmar som undrar hur det är. 
Jag är glad att stan har en sån fantastisk barnavdelning. Om det är nån som vågar viska om nedläggning, rustar jag mig och går ut i krig.

Främst är jag glad över att sonen inte har ont längre. Även om han kommer att sitta i rullstol till och från i ca 6 veckor, så fixar vi det. Klippan har fått konkurrens. För min son är en hjälte. Han har kämpat och bitit ihop. Kanske bitit ihop lite för mycket. Man får gråta, vännen. När det gör ont, så får man, faktiskt. Men jag vet inte om jag fixar att du har så där ont nån mer gång. Aldrig mer. Okej?

PoK

Hollywood nästa!

Det kanske kan verka märkligt. Ni som känner mig blir säkert jätte-förvånade. – Jasså?? dyker säkert upp i huvudet på nära och kära.

Sen barnsben har jag alltid gillat att spexa. Om det så var att mima framför spegeln till Carola 1983, eller stå framför massor med människor i gymnasieskolans aula till julspexet 1993 (är det verkligen så länge sen?? Njae..). Om det är frågan om uppmärksamhet eller bekräftelse av olika slag, låter jag vara osagt, men jag har alltid haft en dröm om teater.

Sökte t o m till sommarteatern för ett gäng år sen (det börjar också vara ett tag sen.. huvva..). Jag skulle ha kommit med också. Faktiskt. Den gången var det en resa som satte stopp för skådespelar-karriären.

När jag fick detta erbjudande kunde jag inte säga nej. Har i och för sig rätt svårt för att säga nej. Kan det vara en av orsakerna till mina krascher.. Hmm, I wonder.. Samma kväll fick jag ångest. Varför utsätter jag mig för sånt här? Samtidigt som det pirrade till i Shakespeare-nerven.

När vi igår kväll äntligen hade kraschat i säng, tvingade jag Klippan att läsa manuset, så att jag fick öva på mina repliker. Han tyckte att det gick så där. Jag tyckte att jag improviserade.

Så idag var det den stora premiären. Något förvånad konstaterade jag att röda mattan inte var utrullad och att media inte hade invaderat parkeringen.

Det gick bra. Jag hade satsat rätt. Improvisation var det rätta konceptet. Succé? Förmodligen. Det får ni läsa om i tidningen. Eller fråga skoleleverna som var på kyrkans påskvandring. Hollywood nästa!!

Kursiv stil = ironi (för er som inte känner mig)

PoK